cathastrofalt

Jag lägger handen på hjärtat, jag är inte helt okey. Något är skit och jag vet inte vad. Jag vet inte vad det är med mig, vet inte vad jag vill, vad jag ska göra, har jag ork? Var försvann min lust?
Just nu känns det som min självdeciplin är nergrävd på hemlig ort och skattkartan hittar jag inte, eller så har jag lånat ut den.
Den senaste har det hänt mycket, tuffa val, svåra beslut, ångest för besluten jag tog, vänner som ljugit osv.
En sorg jag alltid bär med mig, som alltid kommer vara runt omkring mig finns här, närvarande.
Jag vet inte om jag har så många olika blandade känslor att jag inte vet vilka som är vad, eller om jag vågar känna efter. Tror inte jag kan reda upp det. Ingen ork till att sortera och lokalisera vad det är för typ av känsla. Men inte heller kan jag låta det rinna av mig.
Det va ett bra tag sen jag kände mig såhär. Jag blev dom på känslor när du lämnade mig, för dom flesta vad byggda på dig. Du försvann och kvar var jag med ett krossat hjärta och ett krossat liv. Sagt och säkert byggs det upp men utan dig blir inget komplett. Aldrig fullt ut, vi skulle dela livet du och jag. Många fina underbara år skulle vi ha, vi fick vad vi fick men jag älskade dig till det sist och gör fortfarande. Idag är jag tom på känslor, jag känner av saknaden efter dig, kärleken för min son och folk som betyder men sen sätter det stopp. Nu hade allt blivit för mycket, rent känslomässigt. Jag håller på att balla ur.

Allt är inte som vanligt men inget är heller som förr..