cathastrofalt

Hand i hand fixar vi detta.. Bara det att det är inte hand i hand, det är bara jag, helt solo.
Miljoner tankar i huvudet.. runt runt runt runt. När ska det lätta? När kommer det klarna för det här går inte. Men som sagt, jag fixar det.. På något sätt, det kommer ta tid det kommer va tufft, det kommer bli en lång resa med en lång läkprosses efter men det går. Jag kämpar på och tänker inte direkt visa hur jävla jobbigt det är eller hur knäckt jag är.
Att det värker i kroppen, att ångesten tar över och allt blir jobbigt.
Jag blir sängliggandes, tar mig upp när allt är okey. Det känns bara som att det inte kommer bli okey, världen kan inte stanna upp och det kommer jag inte se till heller. Kan jag få känna så bara, en liten stund? Jag vet med mig att jag måste fortsätta, måste kämpa i denna förvirringen. Det ska jag, och hade det inte varit för min lillkille så nog fan hade allt fått stanna upp en vecka..Jag kämpar på och hoppas jag ser slutet snart..


with love. C