cathastrofalt

Äntligen hemma efter en promenad till kvidinge, inom hästarna och sen vidare hem till Bea för lite mat och sällskap. Väldans trevigt får jag säga och lagom trött efter promenaden. Lagom trött och sliten så ikväll siktar vi in oss på en tidigt natt så det blir sängen med min bok så kanske den kan bli klar så jag kan läsa dom andra som ligger i rad.
För övrigt är det kväll och det är det värsta..
Känner att jag vill inget annat än att kasta mig på luren och ringa. Ringa för att höra din röst, prata med dig, få dig att förstå. Få dig att ångra det, tänka om och inse vad som hänt.
Någonstans inom mig vet jag att du inte kommer göra det men samtidigt känns det som att om ett par månader kommer du ringa mig, det har du gjort för och varför skulle det vara annorlunda nu? Sen samtidig är det något jag tror på eller är det något jag vill ska ske?
Egentligen är allt fuckt up. Allt är upp och ner, ut och in och jag vet ingenting. Känner av en massa måsten och imorgon ringer jag bm och så löser sig det problemet mest troligt innan nästa vecka..

Orkar inte. Vill inte ta det själv.. Vill att du ska visa att du ändå bryr dig något om hur jävla tufft det är och hur jävla dåligt jag mår.. Jag vill verkligen inte gå igenom det själv men uppenbarligen måste jag det. Kommer jag förlåta dig för det?