cathastrofalt

Jag tror inte min hjärna contectar med mina känslor. Så fort jag bestämmer mig för något så vill inte min hjärna följa mina handlingar, det är helt enkelt något som inte går som jag vill. Dock inte första eller sista gången det händer men jag får börja lära mig, så är det bara.
Det här med kärlek, kan man tappa känslor och aldrig få tillbaka? Kan vi få tillbaka känslorna vi en gång hade? Kanske inte exakt som innan, kanske bättre eller på ett annat sätt?
Jag tror, eller så är det nog för mig, har det varit kaotiskt, tagit slut av en jävla allvarlig situation så går det inte. Har någon av partnerna sagt och gjort för mycket så går det inte att lappa ihop, samma gäller om det inte finns förtroende till varandra/för den andra.

Det här kommer kanske bli invecklat, eller svårt för mig att förklara men jag anser att jag har blivit mer på min vakt, läser mig, tar in mer, analyserar på ett annat sätt sen förhållandet med fadern till min son. Jag har även nu börjar tro på att det är själen som styr våra "öden" lite. Jag går väldigt mycket på min magkänsla och lägger märke till olikt beteende med mig och chansar lite mer, inte linan ut men en del.
Just nu är min kropp/känslor/själ what ever, något som drar mig åt ett jävla håll och jag kan inte sluta. Jag dras dit, i tankarna, i känslorna, ja ni fattar. Jag letar anledning till en konversation och just nu finns det något som verkligen försöker ta mig åt det där hålet samtidigt som jag inte kan gå helt ut för en mental blockning, låter sjukt va?
Jag vill så gärna, men just nu befinner jag mig någonstans mellan tänker över om det är helt rätt, eller om jag är lycklig som jag är, ensam och lycklig för det är jag. :) Men jag dras till personen men jag vet inte om det är inbillning eller om det är något som bör testas.
Jag har helt enkelt en del att funderar på, suck.