cathastrofalt

När vi va små/mindre what ever, så har vi väl alla sagt "jag ska låta mina barn göra så", "jag vill inte bli som mina föräldrar" etc. Jag fick mig en tankeställare igår, (träffade lite släkt) då vi började prata lite familj och sånt där. Konstaterade rätt upp och ner (efter lite funderande, såklart) att jag vill verkligen inte bli som min mamma. Är det fel av mig? Vill inte prata som henne, vara lik henne, tänka som henne osv. När jag väl hade börjat tänka i dom banerna fortsatte det.. Jag konstaterade att jag använder ord som hon använder, tänker lite som henne.. Det känns inte bra, inte bra alls.
Misstro mig inte, jag tycker om min mamma inombords, men det är ingen jag vill efterträda. Vill inte likna någon av mina föräldrar, jag vill vara jag och inte "gud va lik du är din far", "du tänker som din mamma". Jag vill vara den jag är, att jag sen har åsikter och egenskaper efter mina föräldrar är en annan sak men det är inga jag viill bli jämförd med eller efter likna. Jag ser upp till dom på olika sätt, uppskatter dom för deras olikheter och där går gränsen..